Arkiv för oktober, 2017

171023 – 171029 ”Bebisluckor”

söndag, oktober 29th, 2017

Kan inte låta bli att bli irriterad när jag läser om bebisluckor, dvs. skåpplatser där en förälder kan lämna sin bebis för att föräldern av olika skäl inte kan/klarar av att ta hand om sitt barn. Första gången jag läste om ”bebisluckor” så var de i Kina. Nu kunde jag läsa i DN att de även finns i Tyskland samt att Danmark också funderar på att ha ”bebisluckor”. Varför uppfattas ”bebisluckor” som en lösning?

För mig är det helt obegripligt. Alla föräldrar klarar inte av att ta hand om sitt barn av olika skäl. Självklart måste det finnas möjligheter att adoptera bort sitt barn alternativt att barnet kan placeras i ett familjehem. Men varför skulle lösningen vara ”bebisluckor”? Det måste finnas en fungerande dialog med blivande mammor, nyblivna mammor samt föräldrar i övrigt. Att dialogen ger utbildning i de möjligheter som finns i samhället, om föräldrarollen, hur viktigt det är att se barnet som en enskild individ som också har rättigheter och även utbildning i användandet av preventivmedel om man inte önskar blir gravid. Problem med att ta hand om sitt barn kan uppstå i alla möjliga åldrar och av olika orsaker. Sverige har Socialtjänsten men det finns även andra olika verksamheter som också kan hjälpa föräldrar som har drabbats av problem i föräldrarollen som familjerådgivning, allmän sjukvård, psykisk sjukvård osv.

Att en förälder inte orkar ta hand om sitt barn kan inte barnet rå över. Barnet ska vid ett omhändertagande alltid kunna hitta tillbaka till sin egen historia och bakgrund. Något är fel i ett samhälle om inte alla barn kommer in i samhället redan vid födseln samt att det kan finnas en rädsla för att berätta att man som kvinna varit gravid. Den som är förälder måste också kunna klara av att säga att man inte klarar av att ta hand om sitt barn och begära hjälp. Sedan måste samhället också erbjuda hjälp. Varje enskilt barn är värt mer än ”bebisluckor” som lösning.

 

171016 – 171022 Sexuella trakasserier

söndag, oktober 22nd, 2017

Alla har nog hört talats om sexuella trakasserier men det har inte alltid varit så att namnen på de/n skyldiga/e har blivit officiellt. Med #metoo så har det ju verkligen blivit en stor diskussion om sexuella trakasserier och hur det har bemötts av andra som har tagit del av informationen. Här i USA har diskussionen tagit fart redan tidigare i år och det var ju inte ett dag försent. Men hittills har det mest handlat om ”kändisar” högt upp i hierarkin. Det finns ju även sexuella trakasserier längre ner på karriärstegen.

Jag blev upprörd när Trump pratade om att han som kändis hade rätt att ”grab pussy” när han ville. Hur kvinnor sedan kunde rösta på Trump gjorde mig än mer upprörd. En del kvinnor som uttalade sig i amerikansk TV menade att det var ju så männen pratade….. 🙁 Jag känner mig glad att jag känner många män som inte låter och beter sig på ett sånt sätt. Och visst finns det män som uttrycker sig som Trump men jag skulle aldrig rösta på någon av dem. Aldrig.

Det som också har förvånat mig är att de män som lyfts fram som män som begått sexuella trakasserier verkar ha svårt för att se att de skulle ha gjort något fel överhuvudtaget. Ett tips är att vara en lyssnande person och inte en som agerar utan att tänka efter före. Efteråt är det försent att tänka. Tänk först, lyssna och låt eventuellt agerande ske i samförstånd.

171009 – 171015 Kan bidrag leda till passivitet?

söndag, oktober 15th, 2017

Jag svarar utan tvekan ja på rubrikens fråga. Här i New York City finns det försörjningsstöd till de som av olika skäl inte kan jobba, familjen som har väldigt låg inkomst eller har barn. När jag möter dessa människor vid olika hjälpinsatser har det visat sig att de trivs med sin ekonomiska situation som de har via försörjningsstöd. De finner det inte vara intressant att jobba och inte längre få bidrag eftersom de har svårigheter att erhålla ett jobba som leder till höga inkomster. De tycker inte att jobba själv ger dem något mer rent ekonomiskt utan det blir likadant som med försörjningsstöd MEN de måste jobba hela tiden.

Detta leder till att individerna fastnar i sin ekonomiska situation och New York City har kvar kostnaden för försörjningsstöd. När resultatet blir på det här sättet så fungerar inte det ekonomiska skyddet som det är tänkt. Bidragstagarna får det alltför bra och då finns det ingen anledning att vilja jobba. Bidragstagarna kan ha en månadshyra om 200$ medan andra som bor i New York City betalar från ca 2000$ per månad för en studio. Det blir som olika världar. Några lever på bidrag och jobbar svart medan andra jobbar väldigt hårt för att kunna betala boendekostnader, mat, försäkringar, barnpassning osv. Det blir inte ett rättvist samhällssystem. Det kommer alltid att finnas personer som av olika skäl behöver bidrag men jag har nu träffat många här som inte har några som helst funktionshinder. Om det ekonomiska skyddet ska fungera så måste det löna sig att jobba!

Vill även passa på att skriva att jag verkligen uppskattar att moderaterna nu också ska lyfta fram miljöfrågor! 🙂 Så aktuellt och alla behöver lära sig mer och ta ansvar för miljön.

181002 – 171008 Vems uppgifter ska man lyssna på?

söndag, oktober 8th, 2017

Något som har irriterat mig flera gånger när det gäller utredningar om ett barns situation är att det många gånger är föräldrarnas uppfattning är det som uppfattas som ”sanningen/verkligheten”. Frågan kändes aktuell igen när Joakim Lundell blev intervjuad i DN. Vi vuxna får aldrig glömma bort barnets uppfattning om vad som händer och varför. Föräldrar/vuxna har stor påverkan på barn. Barnet har som oftast ingen annan referensram än sina föräldrar. Föräldrarna skapar med andra ord barnets ”verklighet” och barnet anpassar sig efter det som föräldrarna påstår.

Hur ska ett barn veta att det som föräldern säger inte är sant? Senare i livet när barn har vuxit upp så märker de att föräldrarna inte alltid har sagt sanningen, påstått saker om barnet som inte stämmer osv. Det är inte ok att vuxna inte lyssnar på alla sidor i en familj. För att förstå hur en familj fungerar och hur dess vardag ser ut så behövs det fler än en uppfattning. Var och en uppfattar sin egen verklighet, vad den består av samt varför.

Jag har kunnat konstatera att det är många människor som uppfattar sin egen verklighet. Det som en tycker är ”verkligheten” tycker en annan ser helt annorlunda ut. Det finns så mycket som påverkar verklighetsuppfattningen. Det kan vara psykisk sjukdom, en önskan om hur verkligheten borde vara, som personen vill att den ska vara, religion, politisk åsikt och mycket annat. Inget barn ska kunna glömmas bort när det gäller barnets uppfattning om ”verkligheten” och varför den ser ut som den gör. Vi vuxna måste alltid kunna lyssna till barn!

170925-171001 Ny partiledare

söndag, oktober 1st, 2017

Känns som att Ulf Kristersson har fått en arbetsuppgift som heter duga och som dessutom behöver vara intensiv. Jag hoppas att han får mer stöd än vad Anna Kinberg Batra fick under sin tid som partiledare. Utan stöd från övriga aktiva och medlemmar fungerar det inte att lyfta ett parti. Alla behövs och alla behöver också röra sig åt samma håll eller i alla fall någorlunda samma riktning. Om alla har olika lösningar/åsikter kommer det inte att fungera. Alla måste kunna lyssna på vad andra människor säger. Här kommer naturligtvis även våra väljare in i processen. Vi behöver lyssna på vad väljarna säger, hur de resonerar, vad de vill uppnå osv.

Genom att lyssna har man en möjlighet att få perspektiv på sina egna tankar/åsikter. Det hjälper till att hitta den väg partiet väljer att gå. En del tycker att de vet allt men den som lyssnar förstår ganska snabbt att man inte vet allt. Att det alltid finns mer saker att lära sig/upptäcka. Alla människor tycker inte lika och det är verkligheten. Därför är det viktigt att lyssna på andra. När man väl har lyssnat och funderat kan man även ge sig in i en diskussion om vad som skulle kunna vara en lösning/möjlighet på en fråga.